I år blir det lite annorlunda från tidigare år..

Den 25 augusti 1999 födes jag & i dag blir jag 22år gammal. I vanliga fal så har jag firat min födelsedag med nära vänner, men i år så har jag gjort lite mer förändring i mitt liv. Jag är ensam, mitt ute i ingenstans och ska jobba. Men det är en prioritering & ett val jag gjort för mig själv. Eftersom att JAG är den ända personen i mitt liv som faktiskt kan förändra något. Hittills är det ingen annan som gjort något för mig! Tro mig, jag har lärt mig allt den hårda vägen & det önskar jag ingen. Så i det här inlägget tänkte jag låta er lära känna MIG lite bättre & kanske även hoppas på att ni förstår:

Så tidigt som jag mins det, så älskade jag gymnastik & gick även på dans (balett bland annat) Jag var väldigt duktig och hade en dröm och ett mål redan då. Jag va mobbad i skolan och det var inte bättre hemma, det ända som gjorde mig lycklig va mina aktiviteter utöver skolan & hemmet. Jag gick på simning & va en av dom bästa i gruppen, jag gick även på skaouterna för att jag älskade naturen. Men det var något som hände..

Jag var med min pappa i Thailand och råkade ut för en motorcykels olycka (det var han som körde), sjukhuset i Thailand sa att det bara var en sträckning i benet… Men när vi kommit tillbaka till Sverige en vecka senare, så körde farmor mig till sjukhuset. Docktorn sa att benet va brutet och hade ställt sig rakt upp. Det benet hade jag gått på i en vecka (benet va böjt) medans dom flesta åker in till sjukhuset med ambulans. Dom gjorde en operation..

När jag blivit av med gipset så sa min gymnastik lärare att jag aldrig skulle kunna tävla på proffs nivå & helst sluta med träningen för att inte belasta mitt knä. Där och då försvann all min motivation & jag slutade med alla aktiviteter. Allt jag någonsin drömt om var borta…

När jag va 14år gammal så valde jag att bo hos min mamma på heltid, vilket inte vart långvarigt.. Jag vart utkastad hemifrån då mamma behövde välja mellan mina halvsyskon eller mig. När mamma ville att jag skulle koma hem igen var det redan försent, hur skulle jag kunna förlåta någon som gjort så mot mig. Fast mina föräldrar viste att jag Bode hos en vän från skolan så gjorde dom en polis anmälan, på att jag hade rymt. Fast det var tack vare dom vi befann oss i denna situation. Jag kunde inte visa mig i skolan för att lärarna visste, jag kunde inte längre bo kvar hos min kompis. Jag hade inte så många vänner att ta vägen till, så jag fick bo i trapphus och ute på gatan i nästan en månad innan polisen hittade mig. Jag hade till och med färjat mitt hår svart, så det inte skulle vara lika lätt att känna igen mig.

Eftersom jag inte längre hade någonstans att bo & bara va 14år så körde dom mig till ett utredningshem. Det är ungefär som ett behandlingshem, fast folk bara är där under kortare perioder. Det var den ända lediga platsen dom kunde ge mig. Folk åkte därifrån efter bara ett par veckor, eftersom dom fått en egen fosterfamilj eller en egen lägenhet. Medans jag vart kvar där i nio månader tills dom hittade en ledig fosterfamilj till mig med, där vart jag inte långvarig häller då jag inte trivdes. Men vid det här laget var det ingen som brydde sig längre om vad jag gjorde. Det ända bra som hände mig under tiden jag bodde på utredningshemmet var att jag lärde känna min bästa vän där. Hon hade inte heller kontakt med sin familj så vi vart ganska nära väldigt snabbt. Hon lever tyvärr inte i dag, då hon vart mördad. Men eftersom polisen är korrupt så skrev dom att hon tog livet av sig på pappret… Efter hennes bortgång är det inte många som kommit mig nära igen, hon var den ända jag hade, hon va min familj.

Sedan jag va 14år har jag levt mitt eget liv, tagit hand om mig själv och gjort allt som behövdes för att komma dit jag är i dag. Jag är inte van att få saker av folk, speciellt inte hjälp. Under dom senaste 8 åren har jag gått igenom sjuka saker & jag önska bara att det kunde ta slut, att det skulle få va lätt för en gångs skull. Men jag kommer aldrig att bli helt frisk, jag har flera diagnoser som jag nämt i tidigare inlägg. jag kommer aldrig att få leva ett normalt liv. Hur ska jag kunna skaffa mig en egen familj när jag inte vågar släppa in någon på riktigt? Det här er en liten del av min uppväxt som kanske gör att ni förstår mig bättre. Men det har även hänt saker som är värre och jobbigare för mig att gå in på. Så jag skriver dom kortfattat i en mindre text här under, så ni får hela bilden.

Jag hade precis börjat 6 an i en ny skola, vart även mobbad där för att jag vågade va mig själv och sticka ut. Jag vart även våldtagen i skolan, det hände under skoltid & jag var så ung, min pappa tog det inte bra och sa att det var mitt fel pga mina kläder. Han började dricka och bete sig dåligt, vilket han nu skyller på mig. Men för lite mer än två år sen så vart jag utsatt av både mordhot och våldtäkt av mitt ex bästa vän. Eftersom jag och hans bästa vän gjort slut kände han att det var okej. Jag hade känt killen under dom 6år jag och mitt ex haft tillsammans. Denna gången hade jag vinterjacka heltäckande kläder & höga stövlar, så det spelar ingen roll vad man har på sig (det stoppar fortfarande ingen) Han körde ut mig i skogen & våldtog mig, han tog videos/bilder av mig där han sa till mig vad jag skulle säga, då han hade en pistol mot mitt huvud så var det svårt för mig att göra annat. Han var smart, han hotade att döda mig om jag anmälde samtidigt som han redan spelat in videos till sitt försvar på mig. Jag var rädd men självklart gjorde sjukhuset en anmälan, vilket gjorde att han vart häktad ganska snabbt.. Men som ni nog redan vet så bryr sig Sveriges rätt system inte om såna händelser, det läggs ner ganska snabbt. Vilket gjorde det ännu svårare att leva med för mig, då han än i dag är ute efter att döda mig. Jag har gjort 100 nya anmälningar, eftersom han har stått utanför min port på morgonen, han har kört efter mig utanför mitt hem med en pistol och nedvevad ruta. han har förföljt mig till mitt jobb. Hans låssas pappa såg mig på stan en kväll och försökte gå på mig.

Det fins vittnen och bevis åter igen, men om inte ens polisen bryr sig vem kan då göra något åt saken. Speciellt inte jag, då är det JAG som blir straffad. Min ända lösning va att inte stanna kvar i Sverige, för helt ärligt talat så har jag fått mer än nog nu. Av att ingen i mitt liv står ut med vad som har hänt mig vilket i sin tur betyder att dom alltid lämnar mig för att det blir för tungt för dom att leva med.

( så Grattis på födelsedagen… till mig själv för att ha överlevt alla hinder, hittills!!)

XOXO LIPPSY