Jag tänkte dela med mig lite av dagens tankar..

Jag är så trött, inte bara på grund utav jobb. Det är mentalt, jag ger alltid folk så många chanser om det är någon som betyder något för mig. Men jag har blivit så rädd för att släppa in någon i mitt liv, i slutändan så är det bara jag som blir sårad. Jag blir så besviken på mig själv, eftersom jag låtit det hända.

Jag vill bara se personer jag älskar vara lyckliga & när jag verkligen bryr mig om någon så vill jag göra allt för den, jag skulle vilja ge dom hela värden, om jag så kunde.

Jag har blivit väldigt osocial, klarar inte av att prata med någon. Det tar för mycket av mina krafter. Jag har diagnosen generaliserad ångestsyndrom även panikångestattacker & PTSD, vilket gör att jag kanske inte alltid mår så bra. Jag tar medicin dagligen för att mitt liv ska kunna funka, men ibland så hjälper inte ens medicinen. Allt bara samlas, alla känslor kommer fram tillslut..

Men det är något jag kommer få leva med resten av mitt liv, men det är så många som inte förstår sig på psykiska sjukdomar. Eftersom det inte syns på utsidan så tror folk att det inte existerar, men jag gör allt för att gömma det för att vara så “normal” som möjligt. 

Jag säger oftast till folk i min omgivning att jag är upptagen eller har för mycket saker att göra. Som en ursäkt att slippa berätta hur jag mår, det blir bara en massa frågor osv. Det är något jag inte klarar av när jag mår som sämst. När jag väl släppt in någon & visat hur jag egentligen mår, så blir det oftast för tungt för dom att hantera. Vilket gör att jag får ännu mer ångest och irritation på mig själv att jag ens släppte in den.

(Så just nu håller jag mig för mig själv, för min egen säkerhet)

XOXO LIPPSY